Separera med barn kräver kommunikation

Man ska komma ihåg att barn aldrig är de som tar beslutet om en skilsmässa eller en separation. Som förälder så är detta en viktig, tankemässig utgångspunkt att ha med sig. Kort och gott: även om du och din partner väljer att gå skilda vägar så är beslutet ert och inte barnens; de kommer att få anpassa sig efter detta. Ett vanligt fel som många föräldrar gör i detta är att man pratar över huvudet på sina barn och där man gör så enbart av omsorg och omtanke. Man tror att man skonar barnet genom att utelämna information. I själva verket så kan det skada barnet i fråga. Menas med detta: du behöver naturligtvis inte berätta allt och gå in på detaljnivå – men du och din partner ska sakligt kunna förklara varför ni ska separera, ni ska kunna svara på alla frågor och – framförallt – så ska ni få barnet att förstå att det står utan skuld.

Naturligtvis så spelar åldern på barnet/barnen en stor roll också och så gör även reaktionerna från barnets sida. Ett spädbarn reagerar genom att vara grinigare än normalt, en treåring kan bli extremt klängig, en femåring kan bli aggressiv och grinig, en nioåring kan plötsligt gå in helhjärtat för en hobby eller en idrott och en tonåring kan bli stökig, börja skolka och/eller bli introvärt. Detta som exempel på hur barn i olika åldrar kan reagera vid en separation. En reaktion av något slag får man nästan räkna med som förälder då det trots allt handlar om en väldigt stor förändring i barnets (och sitt eget) liv.

Viktigt att tillägga här är att man kan få hjälp. Skulle man se en markant förändring i sitt barns beteende så är det möjligt att exempelvis besöka en barnpsykolog eller av kommunen där man bor. Många kommuner i Sveriges erbjuder särskilda samtalsgrupper för barn över sju år där dessa får en chans att ventilera och prata ut om hur de upplever sin situation.

Med ordet hjälp så menar vi även hjälp som i juridisk sådan. Tyvärr så sker inte alla separationer i samförstånd och utan friktion. Då barn är inblandade så blir detta än mer problematiskt. För; vad händer om man som förälder inte kan komma överens om vårdnaden och där man inte – av något skäl – kan acceptera att gemensam sådan även fortsatt ska råda? Ett vanligt scenario är att den ena föräldern lämnar in en stämningsansökan mot den andre, som i sin tur motsätter sig denna och därmed så har en så kallad vårdnadstvist tagit sin början. Hjälp vid en sådan är, enligt oss, tudelad och vi tänkte rada upp de båda alternativen vi tänkt oss:

  • Samarbetssamtal: handlar vårdnadstvisten i fråga om att föräldrarna inte kan komma överens om var barnet ska bo, hur länge det ska bo hos respektive förälder eller om att den ena föräldern exempelvis träffat en ny person som man starkt ogillar så är det ofta frågor som kan lösas. Detta genom att kompromissa och genom att delta i så kallade samarbetssamtal som kommunen ordnar. Det är de också tvungna att göra enligt lag. Att som förälder sitta ned – med respektive ombud samt kunniga och utbildade personer från kommunen – och lösa sina problem på ett vuxet sätt brukar fungera. I många fall behöver bara känslorna svalna en smula innan man inser att det hela de facto går ut på att även fortsatt ge sina barn bästa möjliga förutsättningar till ett tryggt liv fullt av kärlek. Samarbetssamtalet är ett viktigt hjälpmedel.

 

  • Juridiskt ombud. Att man alltid ser till barnens bästa i samband med en vårdnadstvist (och utgår från att gemensam vårdnad är just det) innebär inte att det inte kan finnas starka skäl till att ensam vårdnad är bättre. Det kan handla om kriminalitet, det kan handla om missbruk, det kan handla om grav psykisk sjukdom, det kan handla om sexuella perversioner – pedofili, incest – och det kan likväl handla om kraftiga samarbetsproblem. Saker som diskvalificerar och som väl visar att den andra föräldern är olämplig som fortsatt vårdnadshavare. För att vinna en vårdnadstvist så krävs det ett kunnigt, kompetent och erfaret juridiskt ombud som är specialiserad på just detta specifika område.