Hur vanliga är egentligen vårdnadstvister?

Först och främst, då man talar om vårdnadstvister så handlar det om att två föräldrar efter en skilsmässa inte kan enas om vårdnaden av sina barn. I de allra flesta fall av skilsmässor så brukar föräldrarna själva komma fram till en lösning där den absolut vanligaste är att man delar upp tiden med barnen mellan sig. Där brukar en vecka i stöten vara ett vanligt riktmärke, men även andra varianter förekommer beroende på om föräldrarna bor kvar i samma stad, barnens skolsituation och andra omständigheter som kan påverka uppdelningen av vårdnaden.

Dock – och detta gäller inte lika ofta – uppstår ibland situationer då föräldrarna absolut inte kan enas om vilken som ska ta hand om barnen utan båda håller på sin rätt och anser att den andra parten är olämplig som förälder. Det är det vi då kallar vårdnadstvister. Vid vårdnadstvister så kallar båda föräldrarna in varsin advokat och därefter blir man hörd av sociala myndigheter samt polis innan frågan tas upp i en rättegång. Ofta behöver inte vårdnadstvister gå så långt – några samtal under ordnade former gör ofta att den främsta aggen efter skilsmässan lägger sig och man föräldrarna börjar se saken ur ett annat perspektiv. Nämligen barnens. Det är ju ofta dem som tyvärr hamnar i kläm vid just vårdnadstvister och det brukar bli bäst om föräldrarna kan göra upp i stillhet istället för att koppla in åklagare och dra upp sina meningsskillnader i rätten.

Naturligtvis ska man också veta att en del vårdnadstvister faktiskt inte går att lösa – det kan exempelvis handla om den ena föräldern faktiskt är direkt olämplig att ta hand om sina barn och att dessa far illa hos denne förälder. Vid en sådan vårdnadtvist kan skälen som anges vara missbruk, brottslighet av det grövre slaget eller att parten helt enkelt inte är kapabel att uppfostra sina barn. Det är vid dessa tillfällen som de verkliga vårdnadstvisterna framträder och det är också dessa som blir som mest infekterade.

Hur slutar en vårdnadstvist?

Det gäller alltså vid vårdnadstvister att man har en del på fötterna då det kommer till att bevisa att den andra parten inte är lämplig att ta hand om sina barn. Rätten ser nämligen helst att man kan komma överens om delad vårdnad men om man kan bevisa att man själv är bäst lämpad att ha ensam vårdnad om barnen så finns det ingenting som talar för att det inte blir så.

Vid vårdnadstvister så utgår nämligen rätten ifrån barnens perspektiv - eftersom det ju är dem det handlar om – och försöker vara så objektiva som möjligt. Allt handlar alltså om hur pass starka bevis eller hur trovärdig man är gällande den andre förälderns lämplighet och det är också därför som en del vårdnadstvister blir extra känsliga och river upp många sår som blir svåra att läka. Vi tar ett exempel på hur vårdnadstvister kan se ut. Två föräldrar beslutar sig för att skiljas efter att mamman kommit på pappan med att vara otrogen – agget från mammans sida är dock så starkt att hon söker om ensam vårdnad, något som pappan vägrar.

Saken går så långt som till rättegång där vårdnadstvisten måste avgöras. Mamman kan då egentligen inte ange något annat skäl gällande pappans olämplighet som förälder mer än att han varit otrogen och rätten kommer då förmodligen därför att besluta om att vårdnaden ska delas. Hade fallet istället handlat om att pappan blivit dömd för narkotikabrott eller annat – ja, då hade mamman förmodligen fått ensam vårdnad om barnen om hon kunnat bevisa att pappan fortfarande var inblandad i sådana affärer. Det är alltså svårt att vinna vårdnadstvister om bevisningen enbart handlar om moraliska förfall som otrohet än vad det är om man faktiskt kan bevisa något hos den andre föräldern som visar på brottslighet eller annat som gör att denne inte passar som förälder, exempelvis alkoholism.

Efter domen

Om vårdnadstvister går så pass långt som till domstol och man där beslutat om att en part får ensam vårdnad om barnen så behöver detta absolut inte innebära att den andre inte får träffa sina barn. Dock ska man veta att dessa träffar kommer sällan och även med viss övervakning inblandad – detta från den andre föräldern. Här kommer dock ett litet problem att uppstå och detta gäller tyvärr föräldrarnas svårigheter att samarbeta – något som alltså är vanligt vid vårdnadstvister. Har man låtit det gå så pass långt som till en rättegång så är det tyvärr inte ovanligt att man även efter den fortsätter att bråka och att därför parten med ensam vårdad även i fortsättningen vägrar den andra parten att träffa sina barn. Ibland på väldigt goda grunder, det ska tilläggas – men ibland även på ren illvilja och det är vid dessa fall som barnen verkligen kommer i kläm.

Man måste alltså som förälder hela tiden se till sina barns bästa vid vårdnadstvister och även om man bevisat fått rätten till ensam vårdnad så kan man ibland släppa garden och faktiskt låta den andra parten – om än för några timmar – träffa sina barn. Detta brukar dock inte vara något ovanligt, ofta brukar den värsta ilskan som vårdnadstvister för med sig, lägga sig efter några år och föräldrarna kan då återigen börja samtala och komma överens som de vuxna människor de faktiskt är. Att låta barnen bästa gå först, det är det viktigaste vid vårdnadstvister – sedan om detta handlar om ensam vårdad, delad vårdnad eller några få besök, det får helt enkelt tiden utvisa om vad som är bäst.

23 sep 2017